Nordahlaren Skriver..

Kärlekslåten copyright – Johan Nordahl

Det var en gång en han och en hon. Han bodde i storstaden, hon bodde på landet. Han var snäll, hon var söt. Han var lite utanför, hon var populär. Han gillade sång, hon gillade sport. Hon var äldre än honom, men båda ville samma sak. Båda ville hitta kärleken.

En dag såg han henne på bussen i stan. Han undrade för sig själv: ”Vad gör hon här?”. Han ville gå fram till henne, sätta sig hos henne och börja prata, men vågade inte.

Hon såg att han sneglade med blicken och tittade på henne ibland. Hon blev glad inombords, men försökte att inte visa det. Hon tyckte att han var söt. Hon ville prata med honom, men någonting tog emot. Hennes kompis som satt bredvid viskade till henne: ”Ser du hur den där killen stirrar på dig? Sjukt..”. Hon svarade inte.

Han tittade bort varje gång deras blickar möttes. Hennes utseende fick honom att må bra, hennes vackra blonda hår, hennes blåa ögon, hennes fina mun, hennes fräknar och allt annat som var perfekt med henne.

Hon kunde känna lukten av hans parfym, en svag doft av sommar. Hennes favorit årstid. Hon såg att han hade skaffat ny jacka, en svart sommar jacka med ett Nike märke på. Han hade klippt sig också, hans tjocka blonda hår var nytvättat och tillrätta lagt med någon sorts vax. Han satt och skrev på någonting samtidigt som han lyssnade på musik.

Bussen stannade, den var framme vid skolan. Han skyndade sig av och försvann snabbt bort mot biblioteket. Hon försökte följa efter, hon ville få ett tillfälle att prata med honom.

Han satte sig ner i en soffa och tog fram sitt block. Han nynnade på en melodi som han hade kommit på. Han tänkte på henne. Han ville skriva något till henne, han beslöt sig för att skriva en låt.

Hon gick mellan bokhyllorna och letade efter honom och där satt han och skrev igen. ”Nu då?” tänkte hon. ”Det är ingen idé.” fortsatte hon. Hon vände sig om för att gå.

Han var klar, låten han hade filat på ett tag var äntligen klar. Nu skulle han bara sjunga den för henne, i alla fall låta henne läsa den. Han tittade upp och fick syn på henne. ”Detta är min chans”. Efter år av övervägande ställde han nu sig upp och gick emot henne.
Hon skulle precis till att lämna biblioteket när någon närmade sig bakom henne och sa: ”Letar du efter något?”.

Hon stannade upp, den rösten kände hon igen. ”Det är han!”. Hon vände sig om och mötte hans blick, hon svarade: ”Nej, jag tittar bara.”

Han fattade inte att han hade vågat gå fram. Han var inte nervös, inte generad och inte ens rädd.

”Ville du något?” sa hon lite osäkert. Han sa ingenting utan räckte fram en ihop vikt lapp. ”Vad e detta?”. ”Läs så förstår du” svarade han.

Han hade räckt över pappret med låttexten till henne, han hade varit lite smart och skrivit hans mobilnummer också. Han sa hej då och gick därifrån.

Han ångrade att han hade skrivit mobilnumret när han var på väg därifrån. ”Det kanske var dumt?” tänkte han. Nu blev han rädd och nervös. Han hade vågat gå fram till henne. ”Shit!” Antingen så skiter det sig eller så..

Lunchen kom och så fort han hade satt sig ner för att äta, får han ett SMS. Han läser det och ler. Det var ifrån henne.

”Vill du träffas efter skolan?”